Mattias Kvick - Djurporträtt

Varje djur är unikt

Att teckna en tidningsbild

I förrgår satt jag hela dagen i ateljén och arbetade med en Kvicktänkt bild till Alingsås Tidning. När jag tog mig hem vid tresnåret kände jag mig som om jag åkt genom en mangel några gånger. Jag kom då att tänka på hur många gånger jag hört påståendet att det skulle vara avkopplande att vara i ateljén. Att skapandet och tecknadet i sig skulle vara stärkande för själ och hälsa - som någon form av det något abstrakta uttrycket "mindfulness". Så är det inte.

Att t ex teckna en nyhetsbild på uppdrag innebär allt utan mindfulness skulle jag nog vilja påstå. Först och främst måste jag jaga fatt i ett ämne, detta har jag runt en vecka på mig att göra, under tiden jag jobbar, mm. Det innebär ett sökande i tidningar och på nätet, samt ett vaket öra för vad som pratas om. När jag väl bestämt mig för ämne måste jag sedan försöka omvandla det hela. Det är ju sällan jag kan teckna det precis så som det är. Det måste skruvas till, göras symboliskt, helst sättas in ett helt annat sammanhang men som ändå gör budskapet tydligt. Än så länge befinner sig arbetet bara i mitt huvud.

När ämnet är fastställt och symboliken någorlunda klar kan jag börja skissa. Först helheten - disposition och komposition. Hur ska bilden ligga på sidan? Stora penndrag. Sedan ner till detaljer - hur mycket detaljer? Alla detaljer måste ha ett syfte och berätta något, annars går de bort. Det är lätt att överbelasta en bild i viljan att få med alla idéer som poppar upp. Skissa, sudda, lägga till, ta bort, osv. osv.

Just den här gången ville jag ha med tre nyckelpersoner ur Alingsås aktuella kommunpolitik. Detta innebar att jag först måste söka bra bilder på dem att ha som referens. När jag sedan har dubbelkollat att allt stämmer - är det verkligen dessa som är nyckelpersoner i frågan? - samt printat ut foton på alla tre är jag redo för att teckna upp originalet. Det här var förarbetet - det jag oftast gör utanför ateljén.

Först nu kan jag börja teckna upp bilden, eller originalet, som ska till tidningen. Skissandet tar vid igen - denna gång med utgångspunkt av tidigare skiss samt referensfoton. Det kan vara ett slit att få ett porträtt att bli likt! Återigen detaljer - ett öga som inte riktigt stämmer, ett ögonbryn, en rynka vid mungipan, etc. Till slut måste jag ändå bestämma mig för att skissen är bra och börja tuscha den, och därefter lägga på färg. Tuschandet innebär att jag inte får göra ett enda fel - tuschet är kolsvart och vattenfast och går inte att korrigera. Ett enda fel kan innebära att jag måste börja om från skiss igen. Men linjen blir fin, så jag väljer tusch ändå.

Och nu är bilden färdig! Bara att scanna och skicka till tidningen. Men då tar tveksamheten vid - är bilden verkligen bra? Har jag uppfattat ämnet rätt? Tänk om jag har fel? Kommer redaktören att svara tyvärr detta kan vi inte publicera? Kommer jag att få arga, upprörda mail från tidningsläsare som undrar vad i hela friden jag menar? Med dessa tankar snurrande i huvudet måste jag ändå till slut klicka på Skicka för jag har inte tid att göra om bilden nu.

Att tecknandet skulle vara något slags avkoppling är alltså fel. Det innebär jobb, stress och mycket tankemöda. Med det inte sagt att det inte skulle vara roligt, tvärtom! Det är mycket roligt! Annars hade jag väl inte gjort det. Men någon själsläkande avkoppling är det alltså inte fråga om.

   

25 Nov 2016

/jag.jpgVälkommen

Välkommen till mattiaskvick.n.nu.

Facebook

Nyhetsbrev

Länkar